Två månader,utan att träffat dig,

förutom i drömmarna,förutom i tankarna.

Två månader av saknad o sorg,

får allt att dra ihop sig i magen.

Att rysa i hela kroppen.

Kommer du ihåg,

Gatufesten då vi sågs?

du var precis som vanligt hur glad som helst.

Eller avslutningsdagen, ån.

Då du inte ens kom på skolavslutningen,

men vi sågs iaf,vid bion.

Ungdomsmottagningen,

när ni fastnade i hissen,

kom tillbaka till skolan tre timmar senare.

Eller varför inte,

då vi vinkade med lillfingret,

gav varandra en kram..

allt.. alla tankarna,

får knappt plats i skallen längre.

Tobias,hur kunde detta ske,det är fortfarande en fråga.

Varför just du? Du var en underbar person,

som spred allt annat än sorg omkring dig,

du spred enbart glädje,skratt och minnen.

Det var du som kom med solsken till oss.

Varje skoldag,varje helg,varje gång man sågs.

Vi minns dig,som våran solstråle,

han som spred värme,ljus och skratt omkring sig.

Våran diamant,solstråle,sångfågel.

Våran vän,nära vän,syskon,barn,släkting.

Du var så mycket mer,

orden räcker inte till,till att förklara.